Gästinhopp av Niklas

Hej alla där hemma, idag gästbloggar jag på er blogg, och jag är Niklas (mentor för klass 4a). Jag har hunnit träffa 4b lite smått och haft två lektioner med dem tidigare i veckan,  jag kommer att ha framförallt SO med klassen, men även en del av svenskan samt bild.
I fortsättningen sköts bloggandet av mentorerna till klass 4b Rasmus och Marie. Men idag får ni samma inlägg som hamnade på 4a:s blogg, som även gäller eleverna i 4b. Och jag tillåter mig själv att bli lite långrandig, så här första veckan.


Då har vi träffats och påbörjat vår resa ihop, eleverna, jag och alla andra i teamet runtomkring fyrorna på mellanstadiet. Det har varit en vecka som gått otroligt snabbt och som varit väldigt intensiv, det har inte bara varit en omställning för eleverna, utan även för mig.

För även jag befinner mig på oklart vatten efter att ha lämnat min första klass, en klass jag kände utan och innan efter tre år ihop, där de visste precis vad varje blick jag gav betydde, och där jag kunde läsa av dem direkt. När de gjort något de inte borde, när de mådde dåligt, eller när de bara var väldigt stolta. Där de visste precis vad jag förväntade mig av dem, vilka regler som gällde och hur klassrummet och klassen fungerande. Det är omställning även för mig, som när en elev räcker upp handen och frågar:

”- När får vi veta vem som ska vara vår gåkompis?”

och jag söker lite i tanken, vet inte riktigt vad han menar, tänker lite (”Vad är en gåkompis nu igen?”) och svarar lite famlande:

” – Ja, alltså… nä, på mellanstadiet så, äh…”.

Eller när någon frågar ”Om jag blir törstig på lektionen, hur ska jag göra då?” eller en annan frågar ”Får man prata vid maten, om man gör det lite försiktigt?” och jag tänker ”Men fina lilla unge, ja du får prata vid maten, det gör jag också”. Så jag svarar lite vuxet att ”Ja, jo, du får prata vid maten, så länge du inte stör”.

Det här är frågor jag inte svarat på eller fått höra på flera år, men det är klart att de frågar. För jag känner inte de här härliga ungarna, och de känner inte mig.

Och så var första dagen slut, och jag ser att några står utanför. Det är fyra elever från min gamla klass som precis haft sin första dag på högstadiet, som kommit hit för att berätta allt för mig. När mina nya elever ramlar ut så stormar de gamla in. Och jag blir så glad över att se dem, de berättar om sin dag, och jag frågar, och jag lyssnar och jag ler. Och dagen efter kommer fem till, och när de precis gått kommer ytterligare två. Och orden bubblar ur dem, och jag lyssnar på allt de har att berätta:

”Vi får äta godis på rasterna!”

– Va? Är det verkligen sant?

”Och vi får tugga tuggummi på lektionerna!”

– Nä, nu skojar ni med mig.

”Och på lunchrasten kan man typ gå hem!”

– Nej nu tror jag nog ändå att ni hittar på.

Och visst känner jag att jag saknar dem. Att bygga relationer är inte helt lätt – men det är en otroligt häftig resa, och det är det som gör mitt arbete så otroligt givande, att få sitta och le med ung människa som upptäcker livet och som kommit tillbaka till sin gamla skola bara för att hon måste berätta för mig att hon får tugga tuggummi på lektionerna, inte för att det är en stor sak, utan för att det får henne att känna sig lite, lite äldre. Nu startar jag den resan med ditt barn, jag hoppas att det kommer att trivas.

Kommer fyrorna att få tugga tuggummi på lektionerna? Nej, välkomna till mellanstadiet.

(PS: Läxor och läxinfo finns under ”Läxor” här på bloggen).

 

 

 

5 svar på ”Gästinhopp av Niklas”

  1. Men fasiken Niklas! Jag läser, skrattar för mig själv, tårarna strömmar och jag är SÅ tacksam för de år vi fått med dig och ännu mer tacksam att du är kvar i skolan ❤️

    //Jennifer

    1. Tack 🙂 Och jag är rätt tacksam för de åren jag med, och ska helt ärligt erkänna att det varit rätt roligt att starta upp igen 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *